Idag var det 2 år sedan min morfar dog i cancer. Han var för ung för att dö, han hade för mycket att leva för. Cancer är en hemsk sjukdom som ingen borde bli drabbad av. Jag såg vad den gjorde med honom och sista tiden var svår för oss alla. Jag kan fortfarande inte fatta att han är borta, när jag är hemma hos mormor så väntar jag på att han ska komma in i köket med en disktrasa i handen och skoja med mig och sjunga. Men det gör han inte och det känns helt overkligt, jag kommer aldrig få se honom igen. Jag kan fortfarande gråta mig själv till sömns flera dagar i veckan. Jag vill inte att det ska vara sant!